Jag heter Toby, bor i en lyxvilla i Hollywood och är lyckligt gift med en skådespelare sedan 3 år tillbaka. Under dagarna sitter jag hemma i våran lyxvilla och polerar naglarna samtidigt som jag får en underbar fotmassage utförd av en utav de mest framgångsrika massörer i Hollywood. Jag går ut varje kväll, dricker mig dyngrank för att sedan glida hem i familjens lyxiga limousine, bara så att jag slipper krypa liksom.
Okej, kanske inte stämmer till hundra procent – men vem fan orkar vara seriös?
Jag har ADHD och tycker det är viktigt att inte skämmas över det. ADHD är inte något skamligt. Vi är inte dumma i huvudet. Vi är underbara, intelligenta och älskvärda!
Vän: Ja, man tror ALLTID att man drabbats av en stroke, hjärtattack eller något annat allvarligt. Jag: Ja, typ hjärnblödning.
Vän: Jag brukar massera halspulsådern och trycka den bakåt typ.
Jag: JAG MED! Och massera dem ordentligt så man inte har någon propp som ligger och växer där inuti.
Vän: Ja, eller hur! Jag: Men det värsta är ändå när man får panikångest, då vill man inte berätta det för någon för då tror man att de ska bli hysteriska när man berättar sina symptom, och säga att man ska uppsöka akuten eller något. Och då blir attacken bara värre! Vän: Men JA! Jag har sagt till mina rumskamrater att får jag en attack ska de bara stryka mig på ryggen och säga att det bara är ångest, att det går över liksom.
Jag: Men alltså, då hade jag varit stensäker på att dom ljuger bara för att man sagt åt dem att säga så ju.
Vän: Ja shit, det tänkte jag inte på.
Jag: Det är nog bäst att vi inte berättar detta för någon, då spärrar väl de in oss på en sluten psykiatrisk avdelning.
Nu är jag framme på behandlingshemmet och har sovit min första natt här, har tyvärr inte fri tillgång till internet förrän jag skaffat en USB sticka, men jag får låna personalens internet så länge.
Jag är på Grekland. Eller ja, bostadsområdet heter tydligen så men det kändes roligare att lura er lite så att ni skulle tro att jag var på värsta "Celeberity Rehab" utomlands eller något.
Det är riktigt fint här faktiskt och jag är motiverad till tusen, så man får helt enkelt ställa in sig på att det kommer att komma dagar då motivationen sviker, men då ska jag göra mitt bästa för att bita ihop och kämpa vidare.
Kommer så småningom få min digitalkamera hit också, så då får ni även lite bilder att stirra på så att ni slipper läsa en oändlig massa av text.
Kille: Jaså Toby, de låter dig åka hem idag också för att städa upp det sista hemma? Jag: Jepp, så jag kan åka direkt härifrån till behandlingshemmet sedan.
Kille: Vilken tid är du tillbaka på avdelningen? Jag: Kring klockan tolv, lunchtid.
Kille: Okej, ja just det.
Jag: Mmm.
Kille: Så, hur länge blir du borta? Jag: Men jag sa ju det, klockan tolv!
Det var ett bra tag sedan, jag ligger på inne på missbruks och beroendenheten (även s.k avgiftningen) och är ren nu sedan 1.5 vecka tillbaka, jag väntar på att få komma till ett behandlingshem, och kommer att börja blogga aktivt igen, ni får följa med mig på min resa mot ett drogfritt liv igen.
Måste bara berätta en liten rolig sak, vi har en farbror i sjuttioårsåldern på enheten.
Gubben: Åh satan vad mätt jag är. Jag: Jaså? Gubben: Kooom hit fido! Ät upp mina rester. (Börjar vissla och locka på en hund.) Jag: ..... (Tittar med stora ögon på honom och drabbas i panik av tre sekunder.) Gubben: Hahahaha, jag skojar bara.
Jag: Alltså, du skrämde livet ur mig. Jag trodde du drabbades av akut alzhemiers och var beredd på att kalla på personalen. Hehe.
