Jag heter Toby, bor i en lyxvilla i Hollywood och är lyckligt gift med en skådespelare sedan 3 år tillbaka. Under dagarna sitter jag hemma i våran lyxvilla och polerar naglarna samtidigt som jag får en underbar fotmassage utförd av en utav de mest framgångsrika massörer i Hollywood. Jag går ut varje kväll, dricker mig dyngrank för att sedan glida hem i familjens lyxiga limousine, bara så att jag slipper krypa liksom.
Okej, kanske inte stämmer till hundra procent – men vem fan orkar vara seriös?
Jag har ADHD och tycker det är viktigt att inte skämmas över det. ADHD är inte något skamligt. Vi är inte dumma i huvudet. Vi är underbara, intelligenta och älskvärda!
Hittade denna på Attention Riks forum på Facebook.
Så sjukt bra! Nu låter det dock som att ADHD/ADD är något superkul att leva med, men detta är bara positiva egenskaper som många ADHD/ADD personer har. Det finns många negativa också.
Det är flera av er som kommenterat och vill veta mer om ADHD. Försök ta er tid att läsa, så kanske ni blir lite klokare. (Tidsinställt inlägg)
Uppmärksamhet är ett system som innehåller flera olika delar. En störning i detta system kan påverka flera av våra funktioner. Vid uppmärksamhetsstörning finns i allmänhet svårigheter med att såväl rikta uppmärksamheten mot relevant information, hålla kvar den lagom länge, skifta den mot något annat och att dela den mellan olika saker samtidigt. Ett vanligt problem vid uppmärksamhetsstörning är därför att man lätt störs av ovidkommande intryck samtidigt som man inte reagerar på det man borde.
Efter ett störningsmoment behöver man också längre tid på sig än vad andra behöver för att kunna återgå till en arbetsuppgift.
Många har ofta svårt att både lyssna och titta samtidigt. För att kunna koncentrera sig på att lyssna kanske personen väljer att titta bort vilket kan misstolkas som att personen inte är intresserad av vad som sägs eller inte lyssnar. Det är också vanligt med överkänslighet mot vissa typer av ljud t.ex. plötsligt starka ljud eller ljudet från applåderande händer, en dammsugare eller rakapparat. Det är också vanligt att uppmärksamheten inte tillräckligt snabbt kan riktas mot ny information.
Den som har svårt att koncentrera sig kan ibland "fastna" i det den gör. Personen blir uppslukad och koncentrerar sig alltför mycket på en enda sak. Detta kan man se det hos personer som blir helt uppslukade av att t.ex. spela TV-spel - de varken hör eller ser något annat. Många med ADHD har ingen självklar känsla för tid och lär sig sent att förstå klockan.
Ärftligheten är hög varför många föräldrar själva har samma svårigheter. Det finns fortfarande otillräcklig kunskap om vuxna (och om kvinnor i synnerlighet) med denna problematik. Dyslexi, depression och ångeststörningar är överrepresenterade hos såväl barn som vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder.
De vanliga problemen vid ADHD - som att inte komma igång med sitt arbete och inte slutföra det man påbörjat - handlar oftast inte om planeringssvårigheter, utan om att den mentala energin och motivationen inte räcker till. Att anses vara lat ("han/hon kan bara han/hon vill") är en vanlig stämpel som personer med ADHD ofta får dras med. Det är dock orätt.
Personen är inte lat - utan verkar bara vara det för att han/hon beter sig på sådana vis som andra människor anser vara att utge "ointresserade/felaktiga signaler" (vickar på stolen, tittar inte i ögonen, kan ej avsluta projekt, orkar ej städa osv.) Och detta på grund av en lägre energi nivå - något personen ej själv kan hjälpa. De som har ADHD/DAMP blir trötta istället för pigga av kaffe och alkohol (vilket har att göra med hjärnans energinivå) och kan även lättare fastna i missbruk av tex alkohol,droger, eller brottslighet är det påvisat.
Överaktiviteten är delvis ett sätt för personer med ADHD att höja sin vakenhet genom rörelse och ständiga byten av intresseväckande aktiviteter. Koncentrationsförmågan höjs genom att gunga på stolen och plocka med saker. Att hålla sig stilla kräver stor koncentrationsförmåga och energi. Hos vuxna ter sig denna överaktivitet mer som en rastlöshet och är inte lika påtaglig. Hos barnen kan man se hur de i livliga lekar varvar upp för mycket och förlorar spärrarna för vad man får göra. I stillasittande aktiviteter som skolarbete sjunker vakenheten och barnet tappar istället koncentrationen. (Därav blir stämpeln "dum" tyvärr vanlig även om den är högst felaktig.) Barnet dagdrömmer, känner sig olustig och upplever ett behov av att röra på sig för att hålla energinivån uppe, gunga på stolen, vicka med foten eller plocka med något. Vuxna människor med ADHD kan känna samma olust vid längre möten och andra sammankomster som tex släktmiddagar.
Då jag vet att många (okej, några) som läser min blogg har ADHD precis som jag. Så vill jag lista lite för- och nackdelar med medicinen Ritalin.
Ritalin är alltså en ADHD-medicin som innehåller det verksamma ämnet metylfenidat, som är ett centralstimulerande medel. En del kallar det för kemiskt amfetamin.
Toby listar fördelarna ur sina egna perspektiv, då medicinen fungerar olika på alla.
Jag blir fokuserad och orkar sitta still en längre stund än vanligt. (Men inte överdrivet länge)
Jag tar tag i saker som jag annars hade skjutit upp i flera veckor, även om det inte alltid är så.
Jag känner mig som en lugnare människa inombords, och orkar lyssna på andra när de pratar. Jag avbryter alltså inte deras samtal lika mycket som i vanliga fall.
Jag blir en aning bättre på att passa tider och komma upp på morgonen. (Så länge sömnen fungerar.)
Toby listar nackdelarna ur sina egna perspektiv, då medicinen fungerar olika på alla.
Jag börjar svettas rejält, antar att det har med att blodtrycket ökar. Vet faktiskt inte riktigt helt säkert.
Eftersom jag förut haft problem med panikångest så kan en panikattack utlösas från ingenstans efter intag av medicinen då hjärtat börjar slå lite fortare. (Och jag förknippar alltså hjärtklappning med början till en panikattack, så på något vänster framkallar jag den själv.)
Jag blir iskall om fötter och händer, även om det är 38+ inomhus. (Inte för att jag har så varmt, men you get my point.)
Jag tappar mycket av min kreativa sida. Jag sjunger vanligtvis minst två timmar om dagen och älskar att skriva låtar. Men tyvärr försvinner den inspirationen av medicinen, skippar jag den två dagar då jävlar kommer allt tillbaka likt en tsunami och jag sjunger åtta timmar i sträck och skriver fyrtioåtta låtar, typ.
Jag tappar en del av min personlighet. Vanligtvis skrattar jag mycket, drar dåliga skämt som ingen annan skrattar åt och man skulle kunna kalla mig för wild and crazy. Men med medicinen kan jag bli en aning disträ och apatisk.
Mina vänner säger att jag har blivit tråkigare sedan jag började med medicinen, vilket jag kan förstå. Det har nog med punkt ovan att göra.
Morgonsnus på plats, CHECK! Men vad fan? Näshår? Kan något snällt företag sponsra mig med en nästrimmer?
Snälla kommentera om ERA erfarenhet gällande Ritalin eller Concerta. Ni kan vara helt anonym, så glöm inte det. Annars kan ni maila på tobys@hotmail.se om ni inte vill publicera något namn alls i bloggen.
1) Du går ut genom dörren, tar bussen till stan och kommer plötsligt på att du lämnat både kaffepanna, plattor och eventuellt livs levande ljus på köksbordet. Detta resulterar i en akut panikattack och du får ta första bästa taxi hem. Problemet är bara att när du väl kommer hem så har du inte alls glömt något igång, du hade bara glömt bort att du faktiskt blåst ut alla ljus och stängt av alla hushållsmaskiner.
2) När du ligger och tittar på teve så skakar du på benen så mycket att man skulle kunna tro att du är en livs levande vibrator.
3) När du skriver blogginlägg så stampar du febrilt med minst en fot i golvet samtidigt som du skriver, tittar på teve OCH pratar i telefon.
4) Du bestämmer dig för att lägga lägenhetsnyckeln i nyckelskåpet varje gång du kommer innanför dörren, men det är bara att inse: Det kommer aldrig att hända! Nyckeln kommer för alltid att återupphittas i t.ex sängen, garderoben, kylen eller varför inte i skafferiet.
5) Du är den officiella avbrytaren. Sitter du med två personer och de diskuterar något så bara MÅSTE du avbryta deras konversation, och flika in med en kommentar likt "Åhhh har ni sett att Big Brother ska börja igen?".... "Ursäkta, måste du alltid avbryta mitt i en mening?".... "Eh, oj, förlåt." säger jag skamset, och känner mig dum.
(Detta är alltså baserat utifrån min problematik, och min ADHD.) Fortsättning följer......
Mamma berättade just att när jag var liten, så kunde jag vara sjukt jobbig. (Men det visste jag redan, jag var ju hyperaktiv som en katt på speed.)
Jag var till och med så jobbig att mitt dagis hade krismöte och försökte övertala mamma till att ha mig hemma, de orkade helt enkelt inte med mig. Redan där tycker man att de borde ha tagit tag i saken och utrett vad som var fel. (Men jag antar att inte så många visste vad ADHD var då?)
Hur som helst, en dag var jag på riktigt dåligt humör och senare på kvällen försökte mamma skicka mig i säng. Men då blev jag så arg att jag minsann skulle ringa till BRIS och berätta hur hemsk min mamma var som prompt ville skicka mig i säng.
Sagt och gjort. Jag ringde till BRIS och pratade med en person där (kvinna eller man ännu okänt), och det hela slutade med att jag lugnade ner mig, och förhoppningsvis insåg jag att man inte skulle ringa BRIS i onödan.
Men i slutändan var det ju lätt värt det, jag lugnade faktiskt ner mig. Och det är precis vad alla barn behöver, någon som lyssnar och försöker att förstå sig på individen, istället för att se henne eller honom som ett hyperaktivt problembarn.
En nyvaken och hyperaktiv Toby med mammas rosa morgonrock, och en snus såklart.
Nu har brittiska forskare hittat de första direkta bevisen för att beteendestörningen ADHD har en genetisk grund. Den främsta orsaken till ADHD är tydligen ett överskott på "trasiga" gener.
"Med "trasiga" gener avses en viss typ av sällsynta genvarianter där antingen en hel DNA-sekvens gått förlorad, alternativt dubbelkopierats. Effekten blir att genernas funktion störs eller avbryts."
Fan vad ballt att jag antingen är trasig eller att min DNA-sekvens har dubbelkopierats! Jag känner mig som en sjukt speciell individ, nästan som en tvilling och en utrotningshotad art i ett. Nu lät det ungefär som att vi är schizofren också... JAG menade jag givetvis.
Som bloggare med ADHD uppmanar jag er att läsa detta, då det är väldigt viktigt att sprida information, och de goda egenskaper som människor med ADHD faktiskt har.
ADHD Awareness Week Sweden finns för att skapa uppmärksamhet och förståelse för ADHD. Under en vecka varje år, visar vi landet runt genom små och stora aktiviteter att det finns goda möjligheter för människor med ADHD att leva ett bra liv. Vi vill särkilt lyfta fram och uppmärksamma de starka sidorna och de goda mänskliga egenskaperna .
"Flickor med ADHD får hjälp för sent" - så lyder en artikel i Aftonbladet.
ADHD hos pojkar upptäcks oftast när de är 5-10 år, medans flickorna inte får sin diagnos förrän vid 13 års ålder.
Själv fick jag min diagnos när jag var tjugotre år gammal. Det känns lite pissigt såhär i efterhand, med tanke på att när jag tänker tillbaka så var allting så tydligt, alla tecken fanns där, men det förstod inte mina lärare. De skyllde bara på att jag var ett stökigt barn som var "intelligent om jag bara ville".
Jag är intelligent. Jag är faktiskt sjukt intelligent, och det vet jag. Rätta mig om jag har fel, men sedan när blev en människa som har svårt att sitta still, och koncentrera sig, ointelligent?
(Tidsinställt inlägg)
